Zdravka Yordanova: Norair Nurikyan kommer att behandlas i USA för lungcancer

Innehållsförteckning:

Zdravka Yordanova: Norair Nurikyan kommer att behandlas i USA för lungcancer
Zdravka Yordanova: Norair Nurikyan kommer att behandlas i USA för lungcancer
Anonim

Zdravka Yordanova föddes den 9 december 1950 i Sofia. Tillsammans med Svetla Ocsetova vann hon den olympiska dubbelscullertiteln i Montreal 1976. Hennes första framgång var en bronsmedalj vid världsmästerskapet i Nottingham (1975). Har en världstitel 1978 vid mästerskapet i Nya Zeeland. Hon vann två silvermedaljer från världsmästerskapen i Amsterdam (1977) och Bled (1979). Hon tillkännagavs som Sportsman 1 i Bulgarien för 1978. Sedan 1986 har hon arbetat som journalist. Hon tilldelades "Stara Planina"-ordern, första graden, för speci altjänster till bulgariska idrotter.

Zdravka Yordanova är medlem i Bulgariens olympiska kommitté. Hon var Bulgariens ambassadör för sport, tolerans och fair play till Europarådet och en representant för vårt land i den internationella rörelsen "Fair Play". Sedan 1991 har han varit ordförande för Bulgarian Federation of Veteran Athletes. Han har suttit i ledningen för den bulgariska sporttotaliseraren i ett år.

Fru Yordanova, har du några skador från din idrottskarriär?

- Jag är en av de lyckliga atleterna som kom ut från den stora sporten utan skador. Jag hade bara en incident där en kaj på Belmekendammen nästan borstade mitt ben. Vattnet hade sjunkit lågt och kajen som vi lämnar med båtarna låg kvar cirka tretton meter på land. Det var över ett och ett halvt ton och hela laget kämpade för att lyfta den och få den tillbaka i vattnet genom att rulla den på ovala stockar. Ett trettiotal personer höjde piren. Vi skulle knappt skala den från marken. Men trädet nedanför började snurra och körde över mitt ben som en rulle. Jag släppte ett skrik. Genast lyfte lagkamraterna, som dittills knappt skalat av kajen, upp honom en halvmeter från marken. Vem vet vilken fasa de kände när jag skrek. Under andra omständigheter skulle mitt ben ha gått i stå. Tån under var dock väldigt blöt och tog formen av min fot. Annars hade det kunnat få mycket allvarliga konsekvenser. De satte genast min fot i isvattnet och tog mig sedan till läkarmottagningen vid basen i Belmeken, där de hade all möjlig utrustning. De tog en bild och det visade sig att det inte fanns några brott i fotleden och hälen, bara hudskavsår. Det visade sig vara en lycklig slump. Bara två månader senare var det världsmästerskapet i Nya Zeeland där jag vann titeln. Om något hade hänt mitt ben skulle det ha inneburit slutet på min karriär helt och hållet.

Först nu känner jag att det var trauma. Mitt ben svullnar, det är obehagligt. Det här är ett dåligt arv från sport. Annars har jag de vanliga besvären som varje människa upplever, än mindre idrottare som har gått igenom en så tuff sport som rodd.

Vilka är dina klagomål?

- Smärta i nedre delen av ryggen. Och de där bak är från att sitta framför datorn, inte så mycket från sport. Även om vi i rodd utsätts för stor belastning och dålig ström. Cirka 50 cm ur vattnet uppstår en viss virvling av luften vid paddling som går rakt igenom midjeområdet. Den rytmiska rörelsen med paddlarna orsakar tendinovaginit i handlederna. Men tack och lov har jag också blivit räddad från denna sjukdom. Jag tillskriver det mina goda gener. Eftersom många människor i min omgivning led kontinuerligt av plexit, tendovaginit, problem i knäna och i alla leder utsatta för stor belastning. Om du är mer graciös är du mer sårbar. Saker och ting var ganska stabila för mig. För en tid sedan skrev en kollega till dig att jag ärvt högt blodtryck från idrott. Det är inte sant. Högt blodtryck kom med åldern, med min vikt, men inte med sport.

Varför gick du upp i vikt?

- Jag har mig själv att skylla för detta, för jag kunde ha infört en mer försiktig diet. Det dåliga är att

slutade plötsligt rodda

Jag har två sådana ögonblick. En är efter OS - nästan ett halvår av oändliga semester, jag gjorde ingenting. Efter det var mitt första träningspass ett 3200m test, som jag vann, men jag skulle dö. För att inte träna på ett halvår och gå direkt till banan är läskigt och absolut inte att rekommendera. Efter avslutad karriär hände det igen på samma sätt – jag vände idrotten ryggen länge. Jag åkte ibland skidor, simmade och tävlade i veteranroddtävlingar. Rörelse är absolut nödvändigt och speciellt en före detta idrottare måste till varje pris fortsätta med sporten.

Var du tvungen att gå på dieter?

- Det är problemet, jag har aldrig gjort dieter. Än idag är jag motståndare till dieter, eftersom kroppen behöver allt. Om du slutar ge honom någonting, hamstrar han det, hamstrar det första ögonblicket du ger honom det. Så den korrekta inställningen är rörelse och en diet, men i inget fall en diet.

Hur diagnostiserades ditt höga blodtryck?

- Av misstag när jag gick för att få mitt körkort medicinskt. Läkaren som gjorde sammanfattningen i slutet tittade bara på mig och sa att jag hade högt blodtryck, att det var minst 170 eller 180. Redan fascinerad bad jag att få kolla och det visade sig verkligen vara 170. Mycket orolig gick jag till en kardiolog och de fick reda på att jag måste ta piller.

Har du någonsin varit inlagd på sjukhus?

- Det har hänt mig, förutom när min son föddes hade jag ett ärr på benet som måste opereras och sedan låg jag på sjukhuset. Och för några år sedan var jag förkyld och fick en akut inflammation.

Vad är ditt intryck av bulgarisk sjukvård?

- Både bulgarisk hälsovård och bulgarisk idrott behöver mer vård. De har börjat sjunka och nu verkar det oåterkalleligt. Problem blir värre istället för att lösas. Det verkar vara gjort med flit, inte av misstag. Det finns ingen goodwill för att fixa systemet.

Personliga intressen kommer i förgrunden, vem och på vilket sätt kommer att gynnas, inte vad som skulle vara användbart för folket.

Hur förklarar du att många bulgarer söker behandling utomlands?

- Det finns förmodligen många möjligheter för dessa människor att bli behandlade även i Bulgarien. Våra läkare är väldigt bra. Antingen är bulgarernas medvetenhet inte tillräckligt bra, eller så döljs vissa möjligheter som finns tillgängliga för oss medvetet, eller så skapas konstgjorda administrativa hinder. Jag hör ofta historier om hur någon inte kan få behandling här på grund av helt korkade administrativa skäl och det slutar med att de hittar ett sätt att åka utomlands. Han betalar mycket pengar där, och får knappast en bättre lösning på sitt problem. Tja, ja, i många fall får den det, men till en enorm kostnad.

Är det okej att göra kontinuerliga donationskampanjer?

- Det här stämmer inte. I samma ögonblick som vi får höra om otroliga pengar, om olika upplägg etc. vädjar vi om hjälp till svårt sjuka, vi drar i det tunna snöret av medkänsla. Någon gör en bild av det här, inklusive media, som organiserar sådana kampanjer av sina egna. Varför ska donationskampanjer göras när vi har sjukförsäkring och alla borde ha pengar att använda när det behövs.

Till exempel görs nu en kampanj för att den olympiska mästaren Norair Nourikyan ska behandlas utomlands för lungcancer

- Han gjorde många konsultationer i Bulgarien och diagnosen bekräftades faktiskt. Han var tvungen att forska mer, vilket han åkte till Paris för. Tydligen hittade han inte heller någon annan lösning för att komma fram till idén om att åka till USA för behandling.

Är detta sista chansen?

- Jag hoppas att det inte är den sista, jag hoppas att personen blir bättre. Nu är vi verkligen fast beslutna att hjälpa honom och komma till det goda slutet. 150 000 USD behövs.

Men kan den bulgariska sportbookmakern, där du arbetar med Norayr Nurikyan, inte släppa något belopp?

- BST kan inte fatta sådana beslut självständigt, de måste godkännas av finansministeriet. Det finns ett sådant förslag att anslå en del av det belopp som krävs för behandling, men vi väntar på ministeriets godkännande.

Slutligen - vad gör du personligen för att vara frisk?

- Vi lever i en ganska svår tid och en person måste anstränga sig för att undvika depression. Hälsa är i första hand en fråga om psykologisk anpassning. När en person slutar leva aktivt och blir avskräckt dör han helt enkelt. Det är därför jag lever dynamiskt och jag låter mig inte gå med strömmen. Ständiga åtaganden håller mig igång. Jag sysslar med veteranrörelsen, med många sporter och idrottare, och så är jag själv i ständig rörelse. Det är viktigt att ha planer framåt, att lita på sig själv. Gud ge att alla kan lita på sig själva till slutet av sina dagar.

Rekommenderad: